Allt stirrande

Solen ger ifrån sig varma härliga strålar och en svag vindpust blåser upp luggen i ansiktet på mig... jag blickar nerför klipporna och ser dom vackra vågorna slå emot klippan och det härliga ljudet lugnar mig.

Folk stirrar på mig så fort dom får syn på mig, jag ser inte ut som alla andra... jag har krusigt svart hår som spretar åt alla håll, jag har dom kvinnliga kurvorna, barfota och sitter i min stora bröllopsklänning dag ut och dag in.

Jag blev lämnad på altaret...

Då jag stod där i min vita vackra klänning och solen som sken ner genom kyrkans fönster på min klänning så diamanterna gnistrade vackert... jag trodde att den dagen skulle bli den bästa genom livet, men så blev det inte...

Då jag gick fram till altaret med min far så tittade du på mig och skakade på huvudet... då jag stod där framme och då du tog  mina händer och allt du sa var: ”Jag kan inte göra detta... jag är inte redo... ta hand om dig.” och sedan gick du bara iväg...

Tårarna som föll likt ett vattenfall, sminket som förstördes, alla som inte kunde begripa att detta precis hade hänt och jag som sprang ut ur kyrkan och tänkte fråga dig varför, men du var redan borta... borta ur mitt liv inom en sekund...

Jag blev knäckt... jag gick längs motorvägen och bara följde den i några timmar tills jag kom till den här klippan, den är så vacker och det härliga ljudet av vågorna som slår in mot klippan och solen skiner precis här där jag sitter.

Dag 3 släppte jag ner min blombukett bland vågorna och jag grät ytterligare, det var just du som designade den här buketten, vita rosor, lila liljor och ett par gröna blad... dina favoritblommor.

Så här sitter jag nu, efter två veckor och har bara livnärt mig på vatten och drickyoghurt. Min frisyr ser gräslig ut efter alla regnskurar som har kommit och gått och min klänning som var så vit och vacker... är nu missfärgad, diamanterna börjar lossna och jag ser troligen ut som en förkrossad brud som har blivit lämnad... vilket jag är.

Folk som åker till jobbet, springer sina joggingturer här gång på gång ser mig sitta här och allt dom gör är att stirra... dom tycker att jag verkar misslyckad och stirrar för att dom är så rädda för att detta kan hända dom.

Men jag klarar inte av det här nå mer... jag ser ingen mening i det här längre... den enda jag vill göra nu är att få träffa min morfar i himmelen och jag är redo för det nu.

Jag ställer mig upp och det känns som att knäna ska vika sig men jag klarar det, jag blickar neråt och drar ett djupt andetag och känner doften av havet, jag rättar till min klänning och tittar runt omkring mig och allt jag ser är en man gåendes nån kilometer bort, men jag bryr mig inte om honom. Jag backar några metrar och springer allt jag kan och hoppar... fallet känns mycket längre än vad jag trodde och jag hör vågorna närma sig och sen möts jag av kylan, jag väntar in nästa våg och den krockar kraftigt in i mig så jag far hårt in i klippan och allt blir sedan svart.

Författare: Emilié Sehlstedt 2013-04-04

                                                            Saknad!

Jag vill se dig le en gång till, jag vill få höra ditt skratt ljuda genom luften och jag vill få se dina mörkblåa ögon som tindrade likt havet på kvällen.

Jag saknar dig, vi har inte sett varandra på månader och du börjar sakta försvinna ur mitt huvud, jag kan inte se dig helt klar längre.

Jag vill höra din mörka skarpa röst och omfamnas i dina kraftiga armar och få en lång kram som helst aldrig ska ta slut.

Mitt hjärta är inte helt, det är en bit som saknas... det är du!

Att måste se på film ensam, promenera ensam och somna ensam i mörkret... det är hemskt!

Jag vill inte göra det ensam, det finns ingen som kan ersätta dig.

Du är den jag vill ha!

Jag har fortfarande samma känslor som då vi först träffades, då jag blev direkt kär i dig.

Jag tror på kärlek i första ögonkastet för det hände mig själv.

Varje dag har jag fått uthärdat att du är borta.

Jag längtar tills vi möts och jag är så glad att det händer snart!

Jag kommer stå där vid perrongen och vänta på dig.

Varje sekund kommer kännas som 1 timme.

Det ska bli så underbart av att få se dig och få en kyss från dina fylliga läppar och få titta in i dina vackra ögon och få känna att jag inte är ensam nå mer.

Jag oroar mig varje dag över att du har blivit skadad, jag har ingen aning.

Bara du kommer hem så blir allt bra igen.

Vi fixar det här.

Är du svårt skadad vet jag inte hur jag kommer reagera, arg, ledsen, panik, jag vet inte och jag hoppas att inte få uppleva det heller.

Månader av väntan och snart är du hemma.

Även om du inte får nån hedersmedalj av presidenten så kommer du få det av mig iallafall, av att du har klarat dig igenom alla svårigheter världen har bjudit på.

Min kärlek är fortfarande lika stor för dig som då du åkte för dom 7 månaderna sen.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta!

Författare: Emilié Sehlstedt      

                                                  
           Äkta kärlek!

Solen skiner klart på himlen och fåglarna sjunger glatt och det är inte ett moln på himlen, allt är perfekt! Jag ligger i min säng och kollar igenom några bilder på dig och mig, jag ler så fort jag hittar några bilder då vi gör till oss och ser fåniga ut. Jag väntar på dig... varje sekund som går så är jag närmare tiden för att få träffa dig, jag längtar efter att få se ditt leende, dina glänsande klarbruna ögon som tittar in i mina smaragdgröna ögon och se din mun röra sig och säga orden "Jag älskar dig och jag har saknat dig så himla mycket!!!

Vår kärlek försvinner aldrig, den växer, våra liv går aldrig ifrån varandra utan dom kommer närmare och vår längtan efter varandra växer likt en tsunami.

Mitt hjärta vill brista av längtan efter dig och min själ blir svagare och svagare desto längre tid det tar att inte få träffa dig igen, jag kan inte förstå hur jag har klarat av all väntan på dig, det har känts som en evighet sen sist och det var det ju.... 15månader, men nu ska jag äntligen få träffa dig igen min älskling och jag längtar efter dig som en ros som längtar efter vatten då den behöver det.

Mitt liv kommer bli normalt igen, få vakna upp med dig bredvid mig, få göra middag till två varje dag och få somna med dig vid min sida.

Breven jag har fått har jag alltid blivit på nytt hopp om att du snart ska komma hem igen.

Brevet jag fick sist skrev du bara att du älskar mig.

1 timme kvar nu sen är du hemma i vårt hem, det kommer inte kännas tomt längre i huset eller i mig... det är dig jag har saknat efter så himla mycket och äntligen kommer du snart in genom vår dörr och vi kramar om varandra länge!

Varje minut känns som en evighet nu och jag längtar så efter dig så jag kan spricka och mitt hopp blir bara större och större desto mindre minuter det är kvar.

Tillslut slår klockan 18.00 och du borde vara här nu, det hinner gå en minut innan det ringer på dörrklockan och du kliver in med en enorm väska.

Känslorna bara flödar ut och jag kan inte hålla nånting inne, glädjen, kärleken och tårarna kommer så fort jag ser ditt leende... du släpper väskan och du går fram till mig och kramar om mig och vi kramas länge, livet känns helt nu igen, inget att vara orolig över och du är här nu och det är det viktigaste för mig och ingen kan ändra på det!

Du värmer mitt hjärta, gör mig trygg, får mig glad och vår kärlek är så enorm!

Jag ger dig en lång kyss, den kändes så speciell... på 15 månader har jag inte fått träffa dig så denna kyss var nått särskilt för mig, dina mjuka läppar mot mina och kyssen varar länge och jag njuter av varenda sekund!

Hur skulle jag kunna ha ett liv utan dig, det skulle aldrig funka, du är mitt liv, mina andetag, min själ och mina hjärtslag.... utan dig så skulle det vara en tom hemsk värld!

Jag skulle känna mig ensam, förkrossad så mitt hjärta skulle kunna gå i tusen bitar och jag hade inte sett nått hopp i denna värld längre isånafall så du får aldrig lämna mig min älskling.

Då vi hade kysst varandra ett tag så gick vi sen till soffan och startar en film, jag kryper mig tätt intill dig och drar en filt över våra ben.

Det är det här som här äkta kärlek, att man älskar varandra så mycket och att man ser på en film tillsammans och bara myser med varandra.

Du är mitt allt.... glöm inte det! Ett liv utan dig kommer jag inte klara av, du får mig att känna mig levande och värdefull så snälla... lämna mig aldrig.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta och du är allt för mig och jag vill spendera resten av mitt liv med dig... vill du?

Författare: Emilié Sehlstedt

                                                              Vill bara bli accepterad...

Det känns så mörkt... så ensamt.

Jag ser löven lossna från sina träd och flyga iväg... gula och vackra.

Jag är som osynlig, ingen ser eller hör mig och det är ingen som har gjort det på 3år nu.

Jag sitter på gatan lutad mot väggen med en filt så jag inte börjar frysa igen.

Mina ägodelar, en filt, trasiga jeans med hål lite överallt, ett grått linne som är svart av all smuts, flis kofta, en tunn jacka som knappt kan värma mig, trasiga träningsskor som jag hittade i en container , en mössa jag hittade på gatan, ett par slitna fingervantar jag fick av en tonåring och 200kr...

Det är allt jag äger och har.

Ja, jag är en gatuliggare, har varit det i 3år nu precis idag.

Jag skilde mig med min före detta fru som fick vårdnaden om vår lilla flicka som nu är 5år.

Jag flyttade in i en lägenhet... inge inkomst alls.

Fick inte ta nått lån och min familj hade jag ingen kontakt med...

Jag kunde slutligen inte betala hyran så jag sålde alla möbler men blev vräkt tillslut och här är jag nu...

Ensam på gatan dag ut och dag in.

Mitt liv är bara ett enda litet mörkt hål, finns inget att leva för.

Alla går förbi mig, antingen stirrar dom eller så ger dom mig inte ens en snabb blick.

Tonåringar är faktiskt dom enda som bryr sig har jag märkt, jag har fått 20kr av dom ibland, det kanske inte är så mycket för er men för mig så är det superviktigt!

Jag kan få nått dom inte längre använder eller så kan dom sitta med mig på marken och bara prata ett tag.

Vintern är värst!

Kylan som tränger sig in i kroppen på mig...

Jag brukar gå till dom ställena där gatuliggare brukar tända små braser då, så vi kan hålla hyfsad bra värme också lutar vi oss mot varandra.

Ni kan inte förstå känslan av att ingen bryr sig, att man har ingenstans att ta vägen och att man tyvärr måste rota i sopor för att kanske hitta nån mat, det är vidrigt för er men det kan vara vår enda måltid på 2dar vissa gånger så då är det ett ganska enkelt val för oss gatuliggare.

Vi dricker vatten ur sjöar och går in på caféer och ber om vatten men många säger nej... varför har vi ingen aning om för dom vägrar berätta varför...

Ensamma och övergivna... japp det är vi det.

Ibland är man så hungrig att man spyr och krampar, det händer tyvärr ganska ofta för oss... så då kan det vara en annan människa som ger bort sitt lilla bröd eller vad det nu kan vara och hoppas på att man överlever och då kan den människa vara tvungen att kanske vänta i några dar tills den hittar nått nytt ätbart.

Vi offrar oss ofta för varandra!

Vi ger bort det lilla ätbara vi har eller så ger vi varandra pengar och hoppas att dom kanske överlever detta.

Vi är inte så desperata som folk säger, vi snor inte eller hotar nån.

Tvärtom, vi hatar att sno och försöker göra allt för att inte behöva göra det och vi hotar aldrig nån... aldrig!

Vi vill bara bli accepterade!

Men än så länge så har vi inte blivit det, förutom för tonåringarna.

Här sitter jag och ser löven falla ner från träden, känner den kalla vinden mot mitt ansikte och ryser till i kroppen.

Jag ser alla människor som bara går förbi mig och en gammal farbror slänger 10kr på mig, jag tackade högt och han tittade bakåt och ler ett svagt leende mot mig och fortsätter att gå.

Jag kände glädjen sakta komma fram och tänkte att jag skulle kunna köpa en limpa och dela med mig med dom andra gatuliggarna som håller till vid brasorna.

Jag ställer mig upp, viker ihop filten och går med bestämda steg mot mataffären.

Jag köper en limpa och en 2l mineralvatten, 35kr.

Jag lämnade glatt pengarna till kassörskan och önskar en trevlig dag och skyndar mig till dom.

Jag ger bort bröd, delar med mig av drickan och njuter av gemenskapen!

Så detta är mitt liv, sitter på marken och bara tittar runt omkring mig, ger bort mat då jag kan och försöker bli accepterad av folket.

Författare: Emilié Sehlstedt

                                      
                  Havets hemlighet... jag

Vinden blåser kallt mot min nakna hud, solen glänser vackert över havet och svetten rinner nerför nacken.

Vattnet ser så inbjudande ut härifrån klippan, vågorna som slår kraftigt mot klippan och ljudet från vågorna får en alldeles lugn.

Jag backar några steg och springer sedan så fort jag kan och hoppar.

Jag faller med en kraftig fart och drar in ett stort andetag och doften av havet är överlägset.

Jag åker ner i havet och får en chok av det kalla vattnet, jag öppnar ögonen och överrumplas av synen framför ögonen, dom färglada fiskarna, stora som små, mörka som  jusa och växterna som svänger med vågorna.

Synen är makalös!

Jag tar kraftiga simtag och njuter av varenda ett, ljuset som lyser upp vart man än simmar, vågorna man känner av ovanför sig och det kalla vattnet mot min nakna hud som man börjar vänja sig vid nu.

Jag simmar uppåt och hämtar andan fort och simmar ner igen, fiskarna börjar vänja sig vid mig och simmar mot mig, simmar bredvid och ovanför mig medan jag fortsätter att simma runt i paradiset.

Jag sträcker ut min hand mot en turkos,röd, gul fisk och hoppas på att den tillåter min hand... jag nuddar den och inget händer, jag stryker den över fjällen och ett leende kommer automatiskt.

Varje sekund är makalös, fiskarna är runt om mig och jag blir en av dom.

Jag blir ett med dom, mitt hår sprider ut sig som sprickor och svänger med i vågorna och en sköldpadda dyker upp vid sidan av mig, jag sträcker min hand och sköldpaddan simmar mot den.

Jag lägger mim hand på sitt skal och det känns som ytan utav en sten man plockar upp från marken fast det känns slätare, mönstret på skalen är så fantastiskt!                                      

Sträcken och dom olika nyanserna gör att man blir mållös.

Jag simmar närmre sköldpaddan och simmar i sköldpaddans takt.

Men jag blir tvungen att simma upp mot ytan ännu en gång och drar ett rejält andetag och simmar ner igen.

Känslan i kroppen... vet inte hur man ska beskriva den.... men vattnet mot ens hud, inga kläder som klibbas mot ens hud utan bara FRIHET!

Fiskarna som accepterar en och växterna som känns lite som alger.

Allt man hör är vågorna ovanför sig, delfiner som ropar längre bort och ens hjärtslag... inga ord som förstör ens själ och inga skumma blickar utan bara frihet.

Blicken hamnar på botten helt plötsligt, en snäcka som skiner med hjälp av solljuset, stor som min hand, jag plockar upp den och ut simmar minifiskar som är röda likt rosor.

Jag lägger ner den igen och fortsätter min färd och får syn på en sköldpadda som fastnat i ett nät, simtaget blir kraftigare och jag gör så gott jag kan för att få loss den utan att själv trassla in mig själv.

Jag tittar in i ögonen på sköldpaddan och ser paniken vilket gör att viljan blir ännu starkare att få loss den.

Efter ett långt kämpande så lyckas jag, sköldpaddan simmar fort upp från fällan och simmar sedan mot mig och tittar in i mina ögon och vi tittar i varandras ögon länge och sedan biter den mig i handen.

Smärtan blir plötslig så ett skrik kommer plötsligt men det tystas ner av vattnet.

Blod sprider sig i vattnet som ett moln och bitmärket ser ut som en våg.

Jag simmar upp mot ytan för att ta ett ytterligare andetag för att sedan simma ner igen.

Men nu är fiskar och sköldpaddor överallt runt om mig, paniken kommer sakta och sprider sig i kroppen...

Smärtan blir intensivare och jag gör ytterligare ett skrik och råkar dra in vatten i lungorna...

Luft... jag behöver luft men kommer inte hinna upp till ytan, jag får panik och sprattlar av skräck.

Plötsligt stramas det i halsen och en smärta sprider sig snabbt genom både händer, fingrarna och fötter...

Jag tittar skräckslaget på händerna och trodde ögonen skulle ploppas ut, jag hade simhud mellan fingrarna...

Jag försöker med hopp om att hinna till ytan för att kunna dra ett djupt andetag men så märker jag att jag andas helt vanligt.

Oroligt nog känner jag försiktigt på min hals och känner sprickor... hål nästan.

Gälar... jag hade fått gälar.

Jag tittar skräckslaget mot sköldpaddan och tänker fort.

Betet... det var det som gjorde mig såhär.

Tankarna kom fort genom huvudet, skulle jag kunna gå upp till ytan igen, kommer jag kunna andas under vattnet för alltid och vad händer om nån människa får syn på mig?

Jag blickar på mina fötter av nån konstig anledning och ser simhud mellan tårna... herregud vad är det som har hänt mig?

Sköldpaddan simmar fram till mig och fortsätter sedan vidare och jag beslutar mig att hänga på.

Om nån får syn på mig så det enda dom troligen kommer tänka på är:

”Vad tusan, är det en naken kvinna?”

Jag simmar vidare och känslan av att kunna andas under vattnet gör mig överrumplad, och att jag har simhud... men jag gillar det!

Nu kan jag simma utan att behöver bekymra mig och bara leva livet!    

Författare:
Emilié Sehlstedt 

Fotograf: Jag

Allt känns så mörkt nu...

Jag står vid perrongen och bara väntar på att få åka iväg nånstans.

Till ett främmande land och börja om på nytt...

Jag är kall likt en istapp... känner mig så ensam nuförtiden.

En gång ensam... alltid ensam...

Tåget kommer och jag kliver på med bestämda steg, jag har ingen aning om vart det tar mig, utan det får bli en överaskning.

Jag vill bara att allt ska ta slut.

Allt kaos som är omrking mig nu gör mig galen och svimfärdig.

Vill bara det ska bli ett stop för det.

Tåger är halvfullt och allt man kan höra är tåget som åker med en väldans fart.

Jag tittar in i glasrutan och ser en blyg, ensam och köldskadad tjej...

Den tjejen är jag...

Vad ska jag behöva göra för att få känna glädje och kärlek?

Det är en gåta för mig det.

Tåget stannar och jag kliver ut med hopp om att detta är en bättre plats...!

Författare: Emilié Sehlstedt

Solen skiner klart på himlen och fåglarna sjunger glatt och det är inte ett moln på himlen, allt är perfekt!

 Jag ligger i min säng och kollar igenom några bilder på dig och mig, jag ler så fort jag hittar några bilder då vi gör till oss och ser fåniga ut.
Jag väntar på dig, varje sekund som går så är jag närmare tiden för att få träffa dig, jag längtar efter att få se ditt leende, dina glänsande klarbruna ögon som tittar in i mina smaragdgröna ögon och se din mun röra sig och säga orden "Jag älskar dig och jag har saknat dig så himla mycket!!!".
Vår kärlek försvinner aldrig, den växer, våra liv går aldrig ifrån varandra utan dom kommer närmare och vår längtan efter varandra växer likt en tsunami.
Mitt hjärta vill brista av längtan efter dig och min själ blir svagare och svagare desto längre tid det tar att inte få träffa dig igen, jag kan inte förstå hur jag har klarat av all väntan på dig, det har känts som en evighet sen sist och det var det ju.... 15månader, men nu ska jag äntligen få träffa dig igen min älskling och jag längtar efter dig som en ros som längtar efter vatten då den behöver det.

Mitt liv kommer bli normalt igen, få vakna upp med dig bredvid mig, få göra middag till två varje dag och få somna med dig vid min sida.

Breven jag har fått har jag alltid blivit på nytt hopp om att du snart ska komma hem igen.

Brevet jag fick sist skrev du att det kommer hända något speciellt men sen skrev du inge mer förutom att du älskar mig.

Jag kan inte begripa vad det är för speciellt, jag har bara fått en tanke och det är ifall du skulle fria till mig men den chansen är så liten så.

1 timme kvar nu sen är du hemma i vårt hem, det kommer inte kännas tomt längre i huset eller i mig... det är dig jag har saknat efter så himla mycket och äntligen kommer du snart in genom vår dörr och vi kramar om varandra länge!

Varje minut känns som en evighet nu och jag längtar så efter dig så jag kan spricka känns det som och mitt hopp blir bara större och större desto mindre minuter det är kvar.

Tillslut slår klockan 18.00 och du borde vara här nu, det hinner gå en minut innan det ringer på dörrklockan och du kliver in med en enorm väska.

Känslorna bara flödar ut och jag kan inte hålla nånting inne, glädjen, kärleken och tårarna kommer så fort jag ser ditt leende... du släpper väskan och du går fram till mig och kramar om mig och vi kramas länge, livet känns helt nu igen, inget att vara orolig över och du är här nu och det är det viktigaste för mig och ingen kan ändra på det!

Du värmer mitt hjärta, gör mig trygg, får mig glad och vår kärlek är så enorm!

Författare: Emilié Sehlstedt

Novell

Tiden jag spenderade med dig, tiden utav mitt liv så trodde jag att du var annorlunda... att du förstod ens känslor men jag hade fel.

Jag gav mitt hjärta till dig men du krossade det likt en ägg, allt som blev kvar var i en enda röra.

Jag kunde vara mig själv med dig, visa vem jag var, vågade skratta och det verkade som att du accepterade mig, den första människa som faktiskt gjorde det men oj vad jag hade fel!

Jag berättade allt för dig, exakt allt och se nu vad som har hänt...

Du verkade inte vara som dom andra killarna jag hade träffat hittills, du verkade så förståelig, så omtänksam och så lugn.

Du blev med tiden som en humla mot honung... du måste ha honungen oavsett vad du måste göra och mot vem du måste göra det mot... Kvällen i juli då jag var i parken... kommer du ihåg den?

Det borde du göra men du var så nerdrogad så jag är inte förvånad ifall du inte gör det...

Då jag satt på bänken och lyssnade på musik i mina hörlurar och läste min deckarbok jag hade fått utav dig då jag fyllde år.

Då du kom bakifrån mig och överraskade mig... du verkade så vinglig, läskig och mystisk...

Jag begrepp ingenting av vad som var på väg att hända.

Din andedräkt luktade sprit och du hade sticksår i armvecket och det var då jag frågade: ”Tar du droger?”

Vilket härligt svar man fick av dig... eller inte.

En snabb och hård örfil som gjorde att jag for av bänken rakt ner på marken med tårar i mina ögon.

Jag blev rädd.

Jag ställde mig upp på mina vinglande ben för att försöka återfå balansen igen men föll lika fort av en ny örfil.

Jag försökte krypa ifrån dig med tårar som föll nerför mina kinder.

Du gick om mig och sparkade mig rakt i magen så all luft ur mina lungor försvinner totalt, du ler och skrattar åt mig...

Vad är det som är så kul med att göra nått sånt där?

Du gav mig ett nytt slag rakt mot revbenen och smärtan blixtrade genom hela kroppen på mig... jag skrek...

Du skrattade ännu mer och ställer dig på knä bredvid mig och tittar in i mina ögon och jag in i dina.

Dina vackra ljusblåa ögon som tindrade så fint i solljuset.

Du gav mig en puss på pannan och mumlar nått på nått språk jag aldrig hade hört förut.

Du försöker slita av mig tröjan men jag försökte göra så mycket motstånd jag kunde trots smärtan vid revbenen som blixtrade till var och varannan sekund.

Jag skriker men får ett slag vid käken som gensvar...

Jag kände att jag var på väg att svimma men jag kunde inte ge upp... jag vågade inte inse av vad som skulle kunna hända då så jag tog mina sista krafter och sparkade dig i magen.

Du föll bakåt och det var då jag såg min chans... min chans att fly.

Så jag ställde mig upp och trotsade smärtan som for genom kroppen och jag gjorde det enda jag kunde tänka just då...

SPRING!

Jag tittade bakåt och såg att du var nästan ikapp mig så jag fick som ett adrenalinkick genom kroppen.

Jag kunde springa fortare kände jag så det gjorde jag såklart.

Jag sprang troligen i 10 minuter men det kändes som 10 timmar tills jag når ett stup.

20m rakt ner i älven.

Jag fick total panik, vad skulle jag göra?

Hoppa och troligen dö genom att drunkna i  vatten av kyla eller skulle jag stanna kvar och troligen bli våldtagen av ens före detta bästa vän och kanske bli dödad...?

Jag såg hur du närmade dig och skrek mitt namn och tillslut så gjorde jag mitt val.

Jag hoppade...

Faller gick snabbt och jag tittade snabbt upp och såg din blick.

Det var som att du vaknade upp ur en dröm och förstod vad du hade gjort och vad som hade hänt precis.

Du skrek av förtvivlan och föll på knä vid stupet och tittade ner ifall du såg mig vilket du inte gjorde...

Då jag föll i vattnet så var det som att krossa genom en vägg av kyla som for genom kroppen.

Strömmen var så stark och jag tumlades runt gång på gång och hann knappt hämta andan då jag väl kom upp till ytan.

Paniken for genom kroppen på mig... skulle jag dö?

Tillslut kände jag att jag inte orkade nå mer, jag orkade inte försöka överleva strömmen och kylan utan jag bara slappnade av och väntade på att vattnet skulle ta mig.

När det kom en kraftig ström så gjorde jag inge motstånd, jag slappnade av och lät vattnet tumla runt mig hur mycket det ville och då jag väl kände att jag behövde luft så kom det ytterligare en kraftig ström som tumlade runt mig.

Efter en evighets av kämpande så såg jag ljuset tillslut och kände värmen mot mig.

Kroppsligt så flöt jag upp till ytan när strömmen hade lugnat sig och hamnade vid nån brygga men själsligt så gick jag in i ljuset... jag kände kylan ersättas med värme och frid.

Jag var död...

Men jag kommer för alltid att komma ihåg dig som den vännen jag visste, den omtänksamma och roliga... inte den alkohol och drog vännen som plötsligt kom till världen.

Du finns fortfarande kvar i mitt hjärta trots det du gjorde mot mig men jag vet att det var alkoholen och drogen som gjorde det där... inte du.

Jag ska skydda dig med mitt liv för jag ser dig fortfarande som min vän...!

Författare: Emilié Sehlstedt