Allt stirrande

Solen ger ifrån sig varma härliga strålar och en svag vindpust blåser upp luggen i ansiktet på mig... jag blickar nerför klipporna och ser dom vackra vågorna slå emot klippan och det härliga ljudet lugnar mig.

Folk stirrar på mig så fort dom får syn på mig, jag ser inte ut som alla andra... jag har krusigt svart hår som spretar åt alla håll, jag har dom kvinnliga kurvorna, barfota och sitter i min stora bröllopsklänning dag ut och dag in.

Jag blev lämnad på altaret...

Då jag stod där i min vita vackra klänning och solen som sken ner genom kyrkans fönster på min klänning så diamanterna gnistrade vackert... jag trodde att den dagen skulle bli den bästa genom livet, men så blev det inte...

Då jag gick fram till altaret med min far så tittade du på mig och skakade på huvudet... då jag stod där framme och då du tog  mina händer och allt du sa var: ”Jag kan inte göra detta... jag är inte redo... ta hand om dig.” och sedan gick du bara iväg...

Tårarna som föll likt ett vattenfall, sminket som förstördes, alla som inte kunde begripa att detta precis hade hänt och jag som sprang ut ur kyrkan och tänkte fråga dig varför, men du var redan borta... borta ur mitt liv inom en sekund...

Jag blev knäckt... jag gick längs motorvägen och bara följde den i några timmar tills jag kom till den här klippan, den är så vacker och det härliga ljudet av vågorna som slår in mot klippan och solen skiner precis här där jag sitter.

Dag 3 släppte jag ner min blombukett bland vågorna och jag grät ytterligare, det var just du som designade den här buketten, vita rosor, lila liljor och ett par gröna blad... dina favoritblommor.

Så här sitter jag nu, efter två veckor och har bara livnärt mig på vatten och drickyoghurt. Min frisyr ser gräslig ut efter alla regnskurar som har kommit och gått och min klänning som var så vit och vacker... är nu missfärgad, diamanterna börjar lossna och jag ser troligen ut som en förkrossad brud som har blivit lämnad... vilket jag är.

Folk som åker till jobbet, springer sina joggingturer här gång på gång ser mig sitta här och allt dom gör är att stirra... dom tycker att jag verkar misslyckad och stirrar för att dom är så rädda för att detta kan hända dom.

Men jag klarar inte av det här nå mer... jag ser ingen mening i det här längre... den enda jag vill göra nu är att få träffa min morfar i himmelen och jag är redo för det nu.

Jag ställer mig upp och det känns som att knäna ska vika sig men jag klarar det, jag blickar neråt och drar ett djupt andetag och känner doften av havet, jag rättar till min klänning och tittar runt omkring mig och allt jag ser är en man gåendes nån kilometer bort, men jag bryr mig inte om honom. Jag backar några metrar och springer allt jag kan och hoppar... fallet känns mycket längre än vad jag trodde och jag hör vågorna närma sig och sen möts jag av kylan, jag väntar in nästa våg och den krockar kraftigt in i mig så jag far hårt in i klippan och allt blir sedan svart.

Författare: Emilié Sehlstedt 2013-04-04

Ja jag måste säga att igår på konserten så var jag i himmelen, njöt till fullo av att få se tAKiDA live och jag fick rysningar gång på gång! ^^

Det var så otroligt underbart och efteråt så signerade dom och jag fick fick ett papper signerat och allt gick så fort så jag tog ett kort med Robban men jag glömde att fråga om en kram av honom, eller ja från hela bandet.

Men det var väldigt lyckat igår iallafall!! :D

Somnade med ett leende på läpparna.

Idag så har jag bara tagit det lugnt, sett på film med småsyskonen och läst min bok och ja nu så tittar jag på "The Hobbit" ^^

Tänkte skriva en novell som jag publicerar om nån timme, tänkte att det var ett tag sen sist :)