Vill bara bli accepterad...

Det känns så mörkt... så ensamt.

Jag ser löven lossna från sina träd och flyga iväg... gula och vackra.

Jag är som osynlig, ingen ser eller hör mig och det är ingen som har gjort det på 3år nu.

Jag sitter på gatan lutad mot väggen med en filt så jag inte börjar frysa igen.

Mina ägodelar, en filt, trasiga jeans med hål lite överallt, ett grått linne som är svart av all smuts, flis kofta, en tunn jacka som knappt kan värma mig, trasiga träningsskor som jag hittade i en container , en mössa jag hittade på gatan, ett par slitna fingervantar jag fick av en tonåring och 200kr...

Det är allt jag äger och har.

Ja, jag är en gatuliggare, har varit det i 3år nu precis idag.

Jag skilde mig med min före detta fru som fick vårdnaden om vår lilla flicka som nu är 5år.

Jag flyttade in i en lägenhet... inge inkomst alls.

Fick inte ta nått lån och min familj hade jag ingen kontakt med...

Jag kunde slutligen inte betala hyran så jag sålde alla möbler men blev vräkt tillslut och här är jag nu...

Ensam på gatan dag ut och dag in.

Mitt liv är bara ett enda litet mörkt hål, finns inget att leva för.

Alla går förbi mig, antingen stirrar dom eller så ger dom mig inte ens en snabb blick.

Tonåringar är faktiskt dom enda som bryr sig har jag märkt, jag har fått 20kr av dom ibland, det kanske inte är så mycket för er men för mig så är det superviktigt!

Jag kan få nått dom inte längre använder eller så kan dom sitta med mig på marken och bara prata ett tag.

Vintern är värst!

Kylan som tränger sig in i kroppen på mig...

Jag brukar gå till dom ställena där gatuliggare brukar tända små braser då, så vi kan hålla hyfsad bra värme också lutar vi oss mot varandra.

Ni kan inte förstå känslan av att ingen bryr sig, att man har ingenstans att ta vägen och att man tyvärr måste rota i sopor för att kanske hitta nån mat, det är vidrigt för er men det kan vara vår enda måltid på 2dar vissa gånger så då är det ett ganska enkelt val för oss gatuliggare.

Vi dricker vatten ur sjöar och går in på caféer och ber om vatten men många säger nej... varför har vi ingen aning om för dom vägrar berätta varför...

Ensamma och övergivna... japp det är vi det.

Ibland är man så hungrig att man spyr och krampar, det händer tyvärr ganska ofta för oss... så då kan det vara en annan människa som ger bort sitt lilla bröd eller vad det nu kan vara och hoppas på att man överlever och då kan den människa vara tvungen att kanske vänta i några dar tills den hittar nått nytt ätbart.

Vi offrar oss ofta för varandra!

Vi ger bort det lilla ätbara vi har eller så ger vi varandra pengar och hoppas att dom kanske överlever detta.

Vi är inte så desperata som folk säger, vi snor inte eller hotar nån.

Tvärtom, vi hatar att sno och försöker göra allt för att inte behöva göra det och vi hotar aldrig nån... aldrig!

Vi vill bara bli accepterade!

Men än så länge så har vi inte blivit det, förutom för tonåringarna.

Här sitter jag och ser löven falla ner från träden, känner den kalla vinden mot mitt ansikte och ryser till i kroppen.

Jag ser alla människor som bara går förbi mig och en gammal farbror slänger 10kr på mig, jag tackade högt och han tittade bakåt och ler ett svagt leende mot mig och fortsätter att gå.

Jag kände glädjen sakta komma fram och tänkte att jag skulle kunna köpa en limpa och dela med mig med dom andra gatuliggarna som håller till vid brasorna.

Jag ställer mig upp, viker ihop filten och går med bestämda steg mot mataffären.

Jag köper en limpa och en 2l mineralvatten, 35kr.

Jag lämnade glatt pengarna till kassörskan och önskar en trevlig dag och skyndar mig till dom.

Jag ger bort bröd, delar med mig av drickan och njuter av gemenskapen!

Så detta är mitt liv, sitter på marken och bara tittar runt omkring mig, ger bort mat då jag kan och försöker bli accepterad av folket.

Författare: Emilié Sehlstedt

Ja idag var det första skoldagen i veckan efter förkylningen, känns ganska skönt att vara tillbaka!

Vi hade dessutom ingen idrott så jag slutade 13.30 :D
Så har suttit på biblioteket och snart så är man äntligen klar med svenska uppgiften :D

Idag fyller dessutom mitt gudbarn Lovina 2år, GRATTIS till dig lilltjejen!! <3

Snart är det novemberlovet, längtar som tusan! <3

Då blir det sovmorgonar, ta det lugnt och ska även träffa några av mina kompisar som bor i Backe, Härnösand, Ö-vik och Sundsvall, så då ska jag och min kompis Jennifer baka och förhoppnignsvis så ska vi även sova över på församlingsgården, hoppas att det går för det vore så sjukt kul!!!

Men nu ska jag fortstäta med svenska uppgiften men ni får ha det så bra så länge! :)