Novell

Tiden jag spenderade med dig, tiden utav mitt liv så trodde jag att du var annorlunda... att du förstod ens känslor men jag hade fel.

Jag gav mitt hjärta till dig men du krossade det likt en ägg, allt som blev kvar var i en enda röra.

Jag kunde vara mig själv med dig, visa vem jag var, vågade skratta och det verkade som att du accepterade mig, den första människa som faktiskt gjorde det men oj vad jag hade fel!

Jag berättade allt för dig, exakt allt och se nu vad som har hänt...

Du verkade inte vara som dom andra killarna jag hade träffat hittills, du verkade så förståelig, så omtänksam och så lugn.

Du blev med tiden som en humla mot honung... du måste ha honungen oavsett vad du måste göra och mot vem du måste göra det mot... Kvällen i juli då jag var i parken... kommer du ihåg den?

Det borde du göra men du var så nerdrogad så jag är inte förvånad ifall du inte gör det...

Då jag satt på bänken och lyssnade på musik i mina hörlurar och läste min deckarbok jag hade fått utav dig då jag fyllde år.

Då du kom bakifrån mig och överraskade mig... du verkade så vinglig, läskig och mystisk...

Jag begrepp ingenting av vad som var på väg att hända.

Din andedräkt luktade sprit och du hade sticksår i armvecket och det var då jag frågade: ”Tar du droger?”

Vilket härligt svar man fick av dig... eller inte.

En snabb och hård örfil som gjorde att jag for av bänken rakt ner på marken med tårar i mina ögon.

Jag blev rädd.

Jag ställde mig upp på mina vinglande ben för att försöka återfå balansen igen men föll lika fort av en ny örfil.

Jag försökte krypa ifrån dig med tårar som föll nerför mina kinder.

Du gick om mig och sparkade mig rakt i magen så all luft ur mina lungor försvinner totalt, du ler och skrattar åt mig...

Vad är det som är så kul med att göra nått sånt där?

Du gav mig ett nytt slag rakt mot revbenen och smärtan blixtrade genom hela kroppen på mig... jag skrek...

Du skrattade ännu mer och ställer dig på knä bredvid mig och tittar in i mina ögon och jag in i dina.

Dina vackra ljusblåa ögon som tindrade så fint i solljuset.

Du gav mig en puss på pannan och mumlar nått på nått språk jag aldrig hade hört förut.

Du försöker slita av mig tröjan men jag försökte göra så mycket motstånd jag kunde trots smärtan vid revbenen som blixtrade till var och varannan sekund.

Jag skriker men får ett slag vid käken som gensvar...

Jag kände att jag var på väg att svimma men jag kunde inte ge upp... jag vågade inte inse av vad som skulle kunna hända då så jag tog mina sista krafter och sparkade dig i magen.

Du föll bakåt och det var då jag såg min chans... min chans att fly.

Så jag ställde mig upp och trotsade smärtan som for genom kroppen och jag gjorde det enda jag kunde tänka just då...

SPRING!

Jag tittade bakåt och såg att du var nästan ikapp mig så jag fick som ett adrenalinkick genom kroppen.

Jag kunde springa fortare kände jag så det gjorde jag såklart.

Jag sprang troligen i 10 minuter men det kändes som 10 timmar tills jag når ett stup.

20m rakt ner i älven.

Jag fick total panik, vad skulle jag göra?

Hoppa och troligen dö genom att drunkna i  vatten av kyla eller skulle jag stanna kvar och troligen bli våldtagen av ens före detta bästa vän och kanske bli dödad...?

Jag såg hur du närmade dig och skrek mitt namn och tillslut så gjorde jag mitt val.

Jag hoppade...

Faller gick snabbt och jag tittade snabbt upp och såg din blick.

Det var som att du vaknade upp ur en dröm och förstod vad du hade gjort och vad som hade hänt precis.

Du skrek av förtvivlan och föll på knä vid stupet och tittade ner ifall du såg mig vilket du inte gjorde...

Då jag föll i vattnet så var det som att krossa genom en vägg av kyla som for genom kroppen.

Strömmen var så stark och jag tumlades runt gång på gång och hann knappt hämta andan då jag väl kom upp till ytan.

Paniken for genom kroppen på mig... skulle jag dö?

Tillslut kände jag att jag inte orkade nå mer, jag orkade inte försöka överleva strömmen och kylan utan jag bara slappnade av och väntade på att vattnet skulle ta mig.

När det kom en kraftig ström så gjorde jag inge motstånd, jag slappnade av och lät vattnet tumla runt mig hur mycket det ville och då jag väl kände att jag behövde luft så kom det ytterligare en kraftig ström som tumlade runt mig.

Efter en evighets av kämpande så såg jag ljuset tillslut och kände värmen mot mig.

Kroppsligt så flöt jag upp till ytan när strömmen hade lugnat sig och hamnade vid nån brygga men själsligt så gick jag in i ljuset... jag kände kylan ersättas med värme och frid.

Jag var död...

Men jag kommer för alltid att komma ihåg dig som den vännen jag visste, den omtänksamma och roliga... inte den alkohol och drog vännen som plötsligt kom till världen.

Du finns fortfarande kvar i mitt hjärta trots det du gjorde mot mig men jag vet att det var alkoholen och drogen som gjorde det där... inte du.

Jag ska skydda dig med mitt liv för jag ser dig fortfarande som min vän...!

Författare: Emilié Sehlstedt

Godmorgon!

Är hemma och är sjuk idag, har hemskt huvudvärk och feber igen.... blir och se på massa film tror jag :)

Skönt med helg iallfall, ska nog bara ta det lugnt :)